"En dag i en plysares liv"
Jag hoppade av gymnasiet efter första året eftersom det var
så "dåligt betalt" och började på Spinneriet där jag jobbade i
drygt ett år 1980-81.
Min kompis Stefan Hedqvist jobbade där
redan och det var nog han som fixade in mig i familjen Blombergs
firma.
Jag var 17 år och fick sköta Plysen, som förmodligen
var den farligaste maskinen de hade, tillsammans med Stefan.
Lönen var cirka 20 kr /timmen och betalades ut varannan vecka i
då man fick en liten handskriven pappersremsa från Karin. Den
första lönen var på drygt sjuhundra kronor.
Här är en del bilder jag tog på jobbet. Klicka på dem för att
i större format. Och nedan fortsätter texten.
Jag gick med i Beklädnadsarbetarförbundets avdelning 13,
som vi tillhörde och började betala fackavgift. Kurt Larsson
som var vårt ombud berättade om hur vilt det gick till vid
fackmötena på den tiden med diverse blöta fester. En del av
fackavgiften gick dock till a-kassan som jag fick nytta av
senare.
Arbetet som plysare var fysiskt ganska tungt
men med lite teknik lärde man sig att hantera balarna på
2-300 kg. Till hjälp hade vi också en eltruck. Vi skötte
invägningen av materialet nere i källaren efter recept som
vi fick av chefen (Janne eller Karl-Erik). Sedan kördes
partiet med travers upp en våning till blandarrummet där
lagom stora knippen av varje färg eller material matades in
i en fläkt som blåste det vidare till plysen. I plysen
blandades och fluffades materialet. Spinnolja tillsattes och
sedan blåstes allt vidare in i ett rum som kallades "skåp".
För att blanda ytterligare kördes materialet genom plysen
igen och därefter in till ett "skåp" vid kardverket.
Mellan varje parti vi körde skulle plysen städas. Byttes
materialtyp eller färg blev det storstädning eftersom det
inte fick förekomma tussar av fel material eller färg i
nästa parti. Då öppnades alla kåpor och allt som gick att få
loss skulle bort. Plysen som bestod av en stor trumma med
ett antal valsar, alla täckta med c:a 20 mm långa taggar för
att fluffa upp det mest sega materialet. Man fick använda
kniv och olika krokar för att dra loss det som satt i
maskinen.
Vi körde rayon i olika granna färger. Det
var i fluffat tillstånd brandfarligt som krut. Vid ett
tillfälle gick ett lager varmt i kardverk 1 och hela floret
(som en fluffig filt av kardat material som löper genom
kardverket) brann upp på några sekunder.
Vi körde ren ull
från Nya Zeeland och Australien och ibland körde man
otvättad svensk ull som verkade komma från slaktade får
eftersom det var skinnbitar med. I material från utlandet
hittade vi ofta "souvenirer" i form av kapsyler, godispapper
och annat. En storsäljare var tydligen tapetgarn bestående
av fröskalsbomull (något slags avfall från bomullsindustrin)
och viskos. Bomullen var inte rolig eftersom den dammade och
skräpade ned. Ett annat vanligt material var ullpolyester.
Färdigblandad ull och polyester, som såg ut som tarmar och
var starkt som rep blandades med ren ull. Stor försiktighet
fick man ha här för tarmarna skulle läggas direkt i plysen
och de slurpade snabbt in i maskinen. Den stora trumman i
plysen var tung och gick inte att snabbstoppa.
Maskinparken var till stor del från 40-talet. Man höll i
början armarna tätt intill kroppen när man passerade
kardverken med alla deras remmar. Så småningom installerades
skydd, men de gjorde arbetet besvärligare eftersom
kardverken behövde smörjas och underhållas under drift.
1981 var det konflikter på arbetsmarknaden och vi gick
t.o.m. i av facket beordrad strejk under en halvtimme
(artikel med bild av John Dahl fanns i Sandvikens tidning
eller om det var Arbetarbladet). Sedan följde
konjukturförsämring och de två senast anställda, av vilka en
var jag, blev uppsagd p.g.a. arbetsbrist.
Det var
trots allt en lärorik period på fabriksgolvet. De flesta av
mina äldre kollegor hade varit med på Yllefabrikstiden då
det också fanns väveri och filttillverkning i byggnaden.
Många historier berättades om den tiden och om de som jobbat
där.
Tack för bidraget till jarbo.biz!
Uppdaterad 2010-02-21
| 
